• essentiell - L -

    Vad hände med anständigheten i världen?

    Läs mer här
  • essentiell - L -

    Varför har vi skapat den här sajten

    Läs mer här
  • essentiell - L -

    Klimatskeptikerna har en poäng. Dagens globala temperaturökning behöver inte alls bero på människan och kan vara en helt naturlig variation

    Läs mer här
  • essentiell - L -

    Vad har fysikern Frank Drake's berömda ekvation från 1961 att göra med dagens polariserade debatt, klimatfrågor och lättkränkta 7-åringar på världsledande positioner?

    klicka här då
  • essentiell - L -

    Är vi helt dumma i huvudet? - Are we complete morons? - hal nahn albulada' alkamilun? - Sommes-nous des crétins complets? - Sind wir komplette Idioten? - ¿Somos idiotas completos?

    klicka här då

KORTSIKTIGHET

Människan verkar ha en gen för kortsiktighet. Och sakna en för långsiktighet.

KORTSIKTIGHET

Människan verkar ha en gen för kortsiktighet. Och sakna en för långsiktighet.

(O)HÅLLBARHET

Varför tror vi att det är billigt att köpa ett paraply på $-STORE som är gjord för att gå sönder efter 10 användningar?

VÅR VÄLFÄRD

Vi måste bestämma oss: Vår samtida välfärd eller mänsklighetens.

ETT FÖRSVAR

Ska vi riskera att bli slukade av närmaste militära stormakt om vi skrotar vårt försvar?

KORTSIKTIGHET

Kortsiktighet är ett av tre nyckelkoncept här på essentiell.org. Två av dessa, 12 och just Kortsiktighet, beskriver egenskaper hos oss människor som vi anser är så pass destruktiva att vi måste göra nåt åt dem. Adjektivet är valt med avsikt eftersom det finns, även om det är att gå händelserna i förväg, risk att det faktiskt redan existerar empiriska belägg att vi åtminstone innehar egenskaper som är destruktiva, de behöver dock inte nödvändigtvis vara att som vuxen agera som en lättkränkt 7-åring eller att vara Kortsiktig.
De empiriska beläggen går vi igenom under sektion LIV men bara kort: antingen har vi för dålig kunskap om livets byggstenar och utveckling samt hur vanligt intelligent liv är i Universum, eller så kan vi tillräckligt för att konstatera att intelligent, teknologiskt aktivt liv, var det än uppkommer, har inneboende egenskaper som medför att det livet slutar vara aktivt och därmed "upptäckbart" av oss. Antingen eller.

Och om det är "eller" vill vi försöka visa att just Kortsiktigheten riskerar att vara av avgörande betydelse för vår framtid. Oberoende om vi har rätt eller inte är Kortsiktigheten i alla fall utpräglad och tydlig i två aspekter – hos oss människor i vår vardag samt i ett större sammanhang av Kortsiktighet gällande politiska beslut och politisk inriktning. Att de egentligen är olika sidor av samma mynt knyter vi ihop senare i denna sektion, men först en rekapitulation.

Vi har i en tidigare sektion av 12 avhandlat det oroande tillståndet av att vi verkar ha en ökande andel av vår mänsklighet som kognitivt skiljer sig från den andra halvan. En utpräglad egenskap hos den halva som uppvisar dissonans gällande uppfattningen av hur vår värld ser ut, är Narcissism. Alla i den halvan är så klart inte kliniska Narcissister men de besitter liknande personlighetsdrag som gör att de tydligt separerar sig och formar en grupp kring ett tanke- och handlingsmönster som vi har kallat 'oanständighet'. Vad vi avser med anständighet/oanständighet och varför vi använder dessa attribut gick vi genom i Definitionen på START-sidan men vill en läsare ha en kortversion, klicka
här

För att börja knyta ihop de här två sektionerna ser vi att även om kortsiktigheten i den rådande världspolitiken självklart är olycklig i många avseenden, är det inte nödvändigtvis en oanständig sådan. Även ledare eller regeringar som i objektivt hänseende skulle anses som anständiga, kan vara extremt kortsiktiga.

Narcissism och Kortsiktighet är uppenbarligen både två av mänsklighetens aber samt två av de utmärkande egenskaperna (och ökande sådana) hos stora delar av världens nuvarande ledarskikt. Visst finns det dock lysande undantag till kortsiktighet och Narcissistiska ledare! Här är en hel sajt dedikerad åt att framhäva de anständigaste ledarna runt om i världen, månad för månad. Även den mest oanständiga utnämns också...


Ett av problemen med kortsiktighet på det personliga planet och för gemene man, är att den implicit är inbyggd i vår (västerländska) välfärd. Innan vi går in på vad vi menar med det i detalj så betyder det alltså att vår fantastiskt utvecklade välfärd bygger på att vi, och därmed politiska beslut, är kortsiktiga.
För det resonemang vi försöker föra och det sätt vi i det här avsnittet försöker knyta ihop den negativa aspekten med kortsiktighet i förhållande till vår välfärd, är det viktigt att etablera en insikt hos en läsare vad välfärden betyder (i Sverige). För att göra det börjar vi med att kort lista på några saker som vi förväntar oss, och i många fall kräver, av vårt samhälle. Så knyter vi ihop säcken lite senare.

  • Sjukvård
  • Pension
  • Nya vägar/lagning
  • Kollektivtrafik ("Nej du, jag betalar 1000kr/mån för den". Svar: Det är faktiskt bara ≈ 13 av den verkliga kostnaden). För en miljard får man 900 meter nybyggd tunnelbana
  • Dagis - Fritids ("Nej du, jag betalar 1400kr/mån per barn för den". Svar: Det är bara ≈ 19 av den verkliga kostnaden)
  • Skola (ungefär samma inlägg som för Dagis ovan)
  • Klippning av gräs, fällande av träd och ansning av (kommunala) grönområden
  • Vägar, lyktstolpar, trafikljus, vägskyltar. För en miljard kronor får man drygt 3 mil nybyggd motorväg
  • Föräldraledighet
  • Sjukersättningar
  • Mediciner
  • Försvar
  • Barnbidrag
  • Studiebidrag
  • Bostadsbidrag - tillägg
  • Flerbarnstillägg
  • Jordbruksstöd
  • Digitala kostnader (som tjänster och appar på nätet som ska förenkla gränssnittet mellan medborgare och myndigheter, stats-, landstings- eller kommunala institutioner)
  • Bidrag till landsbygdskommuner så att de, helt krasst, fortfarande kan existera)
  • Underhållsstöd
  • Socialbidrag
  • Föreningsstöd/Aktivitetsbidrag, så att barn och ungdomar kan utöva sport/aktiviteter på sin fritid. ("Nej du, jag betalar i snitt 3000kr/termin för den". Svar: Det är bara ≈ 14 av den verkliga kostnaden)
  • Plogning/sandning/saltning av vägar
  • Bibliotek
  • Uppsättning/underhåll/nedgrävning av el-, internet- och telefonledningar
  • Bidrag till otillgängliga mobilmaster
  • VAB
  • Forskningsanslag
  • Järnväg. För en miljard får du 2,5 mil nybyggd järnväg


Listan kan ju i princip göras lika sång som innehållet i hela den här sajten men poängen är att oberoende av hur mycket vi inser att vi faktiskt får för våra skattepengar, så kostar vår välfärd. Kostnaden ökar i grova drag med ett konsumentprisindex varje år. Och plus det ska vi dessutom "öka välfärden" och "bygga ut den". Det är vad många politiska partier går till val på i alla fall. Sen har man ju olika fokus på hur vi bygger ut välfärden. Är man till vänster kanske man prioriterar 6-timmars arbetsdag medan ett utbyggt försvar och fler poliser attraherar människor som står till höger.

Kostnaden för alla de komponenter i den ovanstående relativt korta listan, ökar varje år. Plus att den ska byggas ut (- För det lovade parti X i valet!). Alltså måste BNP öka (internationellt benämnd GDP). Gör den inte det, eller till och med minskar blir följden att välfärdskomponenterna måste reduceras, eller skatterna höjas, eller låna pengar på den finansiella marknaden. Här är en artikel från Investopedia som för våra yngre läsare går igenom begrepp som BNP eller dess motsvarighet GDP.

Hamnar ett land, eller en regering, således i en situation där välfärden riskerar att reduceras sker två saker. En reaktion och en aktion. Reaktionen är bara den initiala skrämselhickan över ett scenario där man är tvungen att börja dra ner på välfärdsincitamenten vilket är skrämmande för vilken regim som helst då pillande i välfärden står i ett direkt omvänt linjärt förhållande till chansen att bli omvald.
Aktionen blir att stimulera ekonomin så att landet hamnar på en positiv BNP-tillväxt och då gärna mer än 2% som brukar anges som en form av kritisk gräns där optimum ligger mellan 2-3%. En höjning av skatterna för att öka intäkterna till statskassan är kontraproduktivt då det minskar köpförmågan hos invånarna och därmed istället skulle fungerar som en stoppkloss om syftet är att stimulera en ekonomi. Paradoxalt nog är en höjning av skatterna snarare något man gör när BNP-tillväxten, och därmed sannolikt inflationen, är för hög och man vill strypa inflödet av pengar till konsumtionssektorn.

Vad man alltså ofta gör istället är att stimulera ekonomin med lån, både på den inhemska men också den internationella finansmarknaden. Ansatsen är att man ska kunna betala tillbaka belåningen med den emotsedda haussen i den nationella ekonomin som man skapar genom att pumpa in lånen på väl valda ställen i de olika inhemska konsumtions- och finanssektorerna. Antingen direkt eller indirekt.
Andra vägar är att via Penningpolitik och motsvarande Riksbanken sänka räntor så att lån ska bli billigare att ta. Lånen går nästan definitionsmässigt till konsumtion för den enskilde och investeringar för företagen. Man pumpar också in pengar i infrastruktur som har många led i sin produktionskedja och stimulerar därför konsumtion i varje steg i det ledet. Klassisk "Keynesianism" - och allt för att minimera pillandet i välfärden.

Det har fungerat i 100 år och sett till de där 2, 5 eller 10 åren så kommer det fungera inom dessa också.

Men alla vet någonstans att ekvationen inte kommer gå ihop i längden. Vad man dock är oense om är vad "i längden" betyder? Och vad som åsyftas, man kan exempelvis avse att det inte resursmässigt går ihop i längden eller man kan prata om miljö- och klimatfrågor och industriella utsläpp och logistikkedjor och vår, jordens, förmåga att alla länder siktar på att hela tiden öka sin BNP och att allt ska växa. Håller hela systemet ihop 100år till, eller ens 50? Är vi överens om att om 500 år har vi i alla fall, någonstans på vägen, passerat tidpunkten för antingen det Globala tillväxtmaskineriet gått sönder någonstans, eller så har vi varit tvungna att tänka om och accepterat reduceringar av våra BNP-saldon? (eller så sammanfaller dessa)

Frågan är ju så klart mångfacetterad. Det är både ett inbyggt resursslöseri - (ny) konsumtion bygger på att man köper en sak som ersätter något annan (gammal). Vad man räknar med, alltså de som överhuvudtaget kommer i närheten av någon form av beslutanderätt i de här frågorna som politiker, myndigheter, bank- och Riksbanksledningar, forskare, företagsledare, finansiella institut etc, de räknar med att "det kommer lösa sig". Ofta hänvisande till framtida teknologiska framsteg, dock oklart vilka och lika oklart hur framstegen ser ut. Idag finns inte dessa lösningar.

Vi håller med om att forskningen gör framsteg. Stora framsteg inom en rad områden. Men är det inom rätt områden och är framstegen både så stora och hinner de bli "klara" innan det är för sent? Eller det är slarvigt uttryckt: - Hinner de teknologiska framstegen implementeras innan vi når en tidpunkt för en klimatologisk run-away-effect* som slutar i total civilisationskollaps? Ska det stå. "För sent", med avseende på ett framtida scenario med 100-tals miljoner globala klimatflyktingar på grund av obeboeliga områden, är det redan.
*Run-away-effect, avser i detta fall ett klimatologiskt tillstånd där även försök att reducera exempelvis Global Uppvärmning inte längre har någon effekt. Klimatet befinner sig i en läge av automatisk positiv auto-feedback där en uppvärmning i sig själv orsakar ytterligare uppvärmning.

Men är det också "För Sent" för att, åtminstone, reducera effekterna av vår nuvarande resursslöseri med forskning och teknologiska framsteg? Ingen aning, och det har ingen annan heller. Man hoppas. Och samtidigt som man hoppas kör man på, och skjuter problemen med de (oklara) framtida teknologiska lösningarna framför sig, stiger den globala medeltemperaturen i en takt som saknar motstycke.

Det finns två viktiga saker att inse i det ovanstående. För det första biter resonemanget sig lite i svansen. För att kunna forska och göra de stora teknologiska framstegen som "ska rädda oss", krävs statliga anslag till forskning samt, implicit, ett i grunden fungerande forskarsamhälle. Det är det egentligen bara västvärlden* som har, tillsammans med Kina, Indien, Brasilien och Ryssland. Dessa länder är dessutom de som sprutar ur sig den absoluta majoriteten av växthusgaser i form av CO2 och har därmed allra störst negativ påverkan på vårt klimat. Se här för en sammanställning gjord av 'Union of Concerned Scientists'.
*Västvärlden, även om vi tidigare använt det oförklarat, kan vara ett tvetydigt koncept rörande vilka länder det är. Samtidigt som vi säkert behåller den tvetydigheten väljer vi att inkludera (förutom de uppenbara) både Japan, Sydkorea och Australien plus de ovan redan nämnda.

Vad sektionen ovan innebär är alltså: för att ett land överhuvud taget ska ha ett fungerande forskningssamhälle är det med en ekonomisk rest av det som blir över efter att man spenderat statsmedlen på exempelvis militära utgifter och den del man väljer att lägga på en social standard och välfärdsincitament. Omvänt betyder det att forskning är det första man skär ner på om den nationella ekonomin börjar krympa. Det vill säga, man skär hellre ner på forskningsanslag än på pensioner/skola/sjukersättningar och dylikt eftersom det senare medför en irriterad och antagonistisk hållning från befolkningen. Och det fungerar inte om man vill bli omvald.

Och även om det tog tid att knyta ihop utsagan om att vår personliga egenskap av kortsiktighet och politisk kortsiktighet är olika sidor av samma mynt, är knuten som följer: En regim som både skulle vilja och kunna vara långsiktig och anständig, är inte det. För att vi inte är det.

Det andra, som kan vara viktig att inse med avseende på att det påpekades att det fanns två viktiga aspekter att beakta när det gäller forskning och teknologiska framsteg däri, är att man får se upp med vad som faktiskt är framsteg, och inte. Vi har ju som sagt ett samhälle där alla beslutande och maktutövande institutioner och personer, implicit förlitar sig på framtida teknologiska framsteg. Någonstans är man fullständigt medveten om att när vi nu kör på, är det på lånad tid "men att det kommer lösa sig". Det är därför man fortfarande vågar. Och det är därför vi i västvärlden kör på med samma tillväxtfilosofi.
Exempelvis kommer idag en så pass stor del av vår elproduktion från kolkraft och andra fossila källor att el-bilar totalt och globalt sett är ett sämre alternativ än konventionella bensin eller dieselbilar. Största skälet till detta är att många batterier tillverkas i Kina där tillverkningslogistiken är så obsolet att det drar ner hela nettoutsläppet av framför allt CO2. I väst har man kommit mycket längre och skulle hela produktionen finnas här skulle el-bilar vara ett bättre klimatalternativ än fossildrivna bilar. Här har 'Forbes' publicerat en intressant artikel angående just detta.
Så självklart ska vi inte upphöra med att tillverka och uppmuntra el-drivna logistikalternativ utan snarare att vi ska sikta på en global fossilfri energiproduktion. Men det är viktigt med en holistisk syn på teknologiska framsteg.
Många frågor således, inte bara klimatfrågor, tenderar att ofta ses i ett alldeles för litet sammanhang.

En ytterligare vinkel som rör vilka (oklara) forskningsframsteg man hoppas på som kan hjälpa oss att reducera de klimatproblem vi nu ser framför oss, rör ett fenomen man upptäckte redan i slutet av 1800-talet. Det fenomenet insågs av den brittiske ekonomen William Stanley Jevons, och kom att kallas "Jevons' Paradox".
William Stanley Jevons upptäckte i slutet av 1800-talet att teknologiska framsteg vars syfte var att öka effektiviteten inom kolanvändningen, det vill säga att mindre mängd kol skulle krävas för samma energiutbyte, snarare ledde till en ökad konsumtion av kol. Detta fenomen har sedan bekräftats i betydligt senare studier, läs mer här.
Paradoxen snuddar vid det vi nämnde om att man ofta saknar en helhetsbild av ett problem. Generellt innebär Jevons' paradox att man genom teknologiska effektiviseringar i användandet eller produktionen av en resurs, snarare inducerar en ökning av användningen. Det vill säga, de miljömässiga hänseendena idag att minska resursslöseri, som säkert är välvilligt beaktade för ett bättre klimat, förbiser eller helt enkelt utlämnar de rent kommersiella incitamenten i denna process. En effektivisering leder ju per definition till en möjlighet att öka produktionstakten och mängd av en slutprodukt, med samma mängd originalresurs alternativt mängd energiåtgång.
Vi vill inte att det ska tolkas som att vi motsätter oss kapitalistiska incitament per-se. Snarare tvärtom, de incitamenten kommer behövas eftersom det uppenbarligen för oss människor är en oöverträffad motivator för att en produktionskedja från resurs till kund, ska implementerats snabbt och effektivt. Vad vi dock menar är att den processen måste ske med en politisk detaljstyrning som garanterar långsiktighet och hållbarhet.

För att knyta ihop argumentationen om kortsiktighet är vi alla kortsiktiga. Både som människor och att vi helt enkelt inte besitter en gen för "långsiktighet". Men också som regimer och då av ett skäl: De vill bli omvalda. Men kronologin i ovanstående, kan för en anständig regim, vara av vikt att beakta. Regimen är kortsiktigt för att vi är det och för att vi vägrar gå med på minsta lilla pill i vår välfärd.

Sen finns det uppenbarligen olika grad av oanständighet som en regim bär på för att bli omvald. Man kan vara i grunden anständig och försöka minimera de ohållbara komponenterna i samhället, men bara minimera dem. Målet är ändå att bli omvald. Sen kan man vara fullt ut oanständig och helt strunta i hållbarhetsagendan för att bli omvald. Båda är dock kortsiktiga.
Vi måste inse att i princip alla punkterna ovan som ingår i det som vi kallar välfärd riskerar att på något sätt reduceras, och det har vi inte gjort än. Även här finns det grader av oanständighet bakom den personliga oförmågan till insikt:

  • Vi kan vara i grunden anständiga men också, vi, tro på kommande teknologiska framsteg, dock lika oklart vilka för oss, som för beslutsfattarna.
  • Eller så tror vi inte att det är så akut som det är – man är inte påläst helt enkelt.
  • Eller så är man oanständig fullt ut och helt struntar i hållbarhetsagendan.

Så fort man hör klagomål på vår välfärd och att den borde utökas, vet man att den här personen har inte fattat någonstans att vi befinner oss på randen till en katastrof gällande klimatet. Vi har redan som sagt passerat "för sent", nu pratar vi graden av katastrof. "Men forskarna bråkar ju fortfarande om hur allvarligt det är!" Nej forskarna bråkar inte alls, det är politikerna som bråkar om vad som borde göras eller inte göras. Forskarna står och skriker att vi redan passerat gränsen för klimatkatastrof, det är nu bara graden av den som vi fortfarande kan reglera. Läs mer här och här.
"Men det kommer lösa sig, tekniken och kapitalismen har alltid hittills löst våra problem!" När då? Hur? Va?

Kortsiktigheten är och förblir ett problem, och stort sådant.

Att införa ett hållbarhetsperspektiv, fullt ut rent ekonomiskt, ses med stor sannolikhet som djupt naivt av (national)ekonomer, finansdepartement, företag och dylika finansiella institutioner och beslutsfattare och gissningsvis går tankegångarna i stort ut på följande resonemang:

"Vi kan inte införa så långtgående lagar och regelverk för att stoppa klimatproblemen, då skulle vi vara tvungna att nedmontera så stora delar av den välfärd vi är vana vid att ingen skulle acceptera det. Det är omöjligt och de "ulltröjor" som står och skriker på barrikaderna om åtgärder har ingen aning om vilka konsekvenser det skulle medföra på en nationell basis. Det är bara djupt naivt och orealistiskt!"

Det förtjänas därför att påpekas att många är fullt medvetna om att ett hållbart samhälle, åtminstone initialt, sannolikt innebär en baisse i världsekonomin av mått som är svåra att förutse.
Säkerligen kommer företag gå i konkurs, BNP kommer ha negativa siffror, folk kommer förlora sina jobb, som i sin tur sätter extra tryck på en välfärd som redan ska finansieras i en global nedgång av världsekonomin.
De beslutande samhällspositionerna vi räknade upp ovan inser att en dylik omvälvning av samhället aldrig kommer genomföras på grund av att den regim som mot förmodan skulle våga...aldrig skulle bli omvald. Det är därför kortsiktigheten tas upp som en så pass stor del av de tecken som gör oss rädda. VI är en stor del av problemet eftersom en långsiktig hållbar politik inte får möjligheten att vara just det eftersom vi, i en demokrati, väljer kortsiktiga lösningar.
De enda problem vi ser framför oss inom vårt livsspann på 80 år är vårt jobb, lönen, pensionen, renovera sommarstugan etc...och våra barn så klart: att de har kläder, mat och en ny mobiltelefon. "- De kan dock inte ha lagade kläder, eftersom det är lite pinsamt om nån skulle tro att vi var fattiga."
"- Och ny mobil måste de också ha och jag hörde att man blir retad om man inte har senaste modellen så vi har tyckt att det är ok med en ny mobil per år."
"- Äta rester känns inte heller så fräscht när vi inte behöver det...ja, vi vet det är slöseri att slänga men nu när vi har råd så tycker jag vi kan kosta på oss det."
"- Varför jag tog flyget till mötet i Göteborg? Äh, ja visst...jag hade kunnat ta tåget men det har också med optiken att göra, det ser bättre ut och det är 'klassigare' att säga till kollegor på mötet att man flög ner. Det är larvigt jag vet men jag betalade en klimatkompensation och vi källsorterar hemma."

Vi tänker inte på att våra barnbarnsbarn som föds någon gång mellan 2060 och 2100 har en, med en kvalitativ gissning:

  • ..40% risk att födas i ett, av klimatkatastrofer, påverkat samhälle som i ett obestämt tidsperspektiv kommer lida av samma globala finansiella baisse, vi under 2020 upplevde under Corona-epidemin...fast alltså som ett kontinuerligt tillstånd
  • ..40% risk att födas i ett, av klimatkatastrofer, påverkat samhälle som i ett obestämt tidsperspektiv kommer lida av en än större global finansiell baisse, vi under 2020 upplevde under Corona-epidemin.
  • ..20% risk att födas i ett helt kollapsat globalt samhälle där Afrika är söndertrasat av regionala konflikter som slåss om de alltmer sinande tillgångarna av vatten, där Ryssland (som gynnats att det varmare jordbruksbefrämjade klimatet) sakta utökar sina territoriella gränser (västerut?), där Sydostasien nu har 100-tals miljoner människor som lever på svältgränsen på grund av avsmältning av Himalayas smälta glaciärer med uttorkning av de stora floderna som följd, där södra Europas befolkning, som nu är klinisk öken, numera lever som klimatflyktingar i resten av Europa där man redan kämpar med följderna av en kollapsad global ekonomi, där Amerikas kornbodstater..etc...


Även om ovanstående bara är gissningar tror vi inte att sanningen ligger långt från de uppräknade utfallen. Med den brask-lappen, som en läsare kan tolka som att det inte behöver bli fullt så illa, hoppas vi att samma läsare inser att det även kan bli värre.
Gissningarna är listade med en bakgrund av att vi fortsätter som nu och är lika sega på åtgärder som vi hittills varit.

Så, är demokrati, det vill säga att regimer hela tiden ställs inför (om)valssituationer med en väljarbas baserad på en kortsiktig population, därmed också ett hot mot vårt samhälle och civilisation? Självklart. Eller för att citera Olof Palme, "Mycket av världens elände bygger på demokratiskt fattade beslut". Det är dock det bästa vi har men styrelseskicket har ett underförstått incitament för att verka optimalt och det är att de demokratiska utövarna måste vara anständiga och utbildade, annars funkar inte demokratin. Denna mening har fått kritik sen den skrevs. Självklart funkar demokratin oberoende av hur väljarbasen är disponerad med avseende på anständighet. Demokrati är ju bara ett semantiskt attribut på ett statsskick där folket väljer sina ledare. Vad som egentligen avses, mer korrekt, är att ett långsiktigt hållbart och anständigt samhälle inte funkar, eller kommer bli följden, så länge det demokratiska underlaget domineras av kortsiktighet och oanständighet. skulle det stå.

VI, de anständiga, och medan vi fortfarande är fler, måste aktivt börja kräva att våra regimer gör något åt den Globala Uppvärmningen och stålsätta oss för att vi också måste ställa om och anpassa våra liv eftersom de välfärdsincitament vi är vana vid kommer skalas ned.
Vi måste börja se 500år framåt och inte 5. Punkt.

(O)HÅLLBARHET

Alltså, vad är lika viktigt som, eller kanske också en förutsättning för, insikten att det sätt vi lever på i dagens samhälle är en återvändsgränd, är en acceptans att det lappkastet inte kommer bli lätt. Det kommer ju med stor sannolikhet även innebära en viss nedskalning av det välfärdssamhälle vi är vana vid. Det var poängen med förr avsnittet.

Även om det är att gå händelserna i förväg kanske det är lika bra att redan från start i det här avsnittet om ohållbarhet, återge en video som visar hur kartorna över världens kustlinjer ändras om vattnet som är bundet i polarområdenas isar och glaciärer smälter. Men dit är det ju långt långt än...?. Om vi fortsätter med slit-och-släng och användning och förbränning av resurserna i nuvarande takt, ger de mest positiva prognoserna oss 500år. De mest negativa 70år. Och det är alltså tidsperioderna till följande scenario:

Videon visar hur havsnivåerna skulle öka vid total avsmältning av polar- och glaciärisarna och vilken effekt på kustområdena detta skulle få.
I en artikel från 2013 i Proceedings of the National Academy of Sciences (läs mer här) förutspås de arktiska polarområden vara helt avsmälta till mitten av 2050-talet, och det är en av de mer optimistiska prognoserna. Läs mer här generellt om avsmältning av de arktiska polarområdena.
Det är 35 år dit.
Observera att videon baseras på ett scenario av total avsmältning av polarområden, även Antarktis. För Antarktis är prognosen väldigt osäker men pekar på ungefär år 2500. Problemet med de här analyserna är den inneboende och implicita komplexiteten i orsak och verkan-kedjan.
Det känns viktigt att föregående text fastnar och att en läsare faktiskt förstår att vi redan passerat den punkt där vi kan stoppa en fullständig avsmältning av Arktis. Hur känns det? Visste du det? Och om du visste men ändå inte ägnar det så mycket tanke eller oro, kan man undra varför? Har vi tid på oss fortfarande? Teknologiska framsteg? Är det Fake-news?


För att påbörja detta avsnitt om Hållbarhet och göra ett ämne som är enormt till en kort(are) historia kan vi börja med det som vi alla känner till om den ekonomiska grundtanken i västvärlden, och som vi redan berört under Kortsiktigheten, att allt (ekonomiskt) ska växa på årlig basis. Vare sig det är på ett nationellt-, individuellt-, företags- eller i finansiellt plan. Och vi vet vad som händer om det inte gör det, - börs, finans-, ränte- eller valutamarknader faller.
Du förväntar dig högre lön, Företaget du arbetar för förväntas ha en 10%-ig årlig ökning av sin omsättning. Gud förbjude en omsättning som bara ökar 2% för ett börsnoterat företag. Och den 10%-iga ökningen av omsättningen är nästa års noll-nivå...osv. Allting är förväntat och i en fundamental mening, avsett att öka. Att expandera. Att växa.

Det finns två konsekvenser för miljö- och klimatproblem som är sprunget ur incitamenten att våra globala ekonomier måste öka på årlig basis. Det ena är resursutnyttjande och då främst icke förnybara källor som exempelvis Amazonas regnskogar eller sällsynta jordartsmetaller. Gällande de klimatproblem vi emotser är dock dessa av mindre betydelse i sig själva och frånsett problematiken att vissa råvaror är en ändlig resurs, ligger det stora dilemmat i energiåtgången i de, både industriella- och logistiska flöden, som är involverade i processen från råmaterial till färdig produkt. Lägger man till vad dagens konsumtions- eller slit-och-släng-samhälle får för konsekvenser för miljön och klimat, står vi inför det dilemma vi försöker belysa i detta avsnitt
Det kontinuerliga kravet att företag ska växa måste ju tas från någon källa och komma från någonstans? Att öka mängden kunder är inte alltid möjligt på en konkurrensutsatt marknad.
Men om vi exemplifierar med en produkt, kan vara kläder eller vad som helst gjort av nåt material, som går att köpa. För det företag som säljer produkten kan livscykeln för en produkt sammanfattas i följande kedja:

utvinna - tillverka - transportera - köpa - använda - slänga.


För att leva upp till den förväntade årliga ökningen av omsättning är delar av den kedjan (eller alla) föremål för optimering av avkastning. För företaget innebär detta en optimering av "köpa"-delen och minimering av "använda"-steget. Till skillnad från exempelvis "tillverknings"-steget där företaget aktivt och explicit själva kan optimera med avseende på lönesättning och lokalhyror med mera, är man bara implicit involverad i "köpa"- och "använda". Den ena är så klart beroende av den andra. Om företaget minskar tiden för "använda" så ökar ju också antalet gånger av "köpa".
Det förhållandet är både självklart och något vi alla är medvetna om. Ju kortare tid vi använder produkten, desto fler gånger köper vi den. Men företaget är ju inte de som "använder", det är vi som konsumenter som använder varan. Så hur kan företagen påverka "använda"-delen?

Vi har alla varit på ett av de där varuhuskedjorna som säljer saker lite billigare. I en tidigare version av den här texten hade vi exemplifierat med ett specifikt affärsnamn men det dröjde inte länge förrän ett brev damp ner från deras juridiska avdelning. Så vi kallar dem istället "billighetsvaruhus" eller "BVH" helt synonymt.
Vi har alltså säkert alla varit på ett sånt varuhus och köpt ett paraply för 19:90kr som, om du har tur, håller för 10 uppfällningar. Sen köper du ett nytt. Eller kanske det där 20-packet av batterier, också för en 20:a, där batterierna håller i max 5 minuter, eller en borrmaskin för 199kr som börjar ryka om du borrar mer än 30 sekunder, eller...etc.
Om vi tar Billighetsvaruhusets paraply som typexempel, är det i princip gjort av samma material som exempel vis ett BLUNT-paraply (vilket tydligen anses som ett kvalitetsmärke). Båda väger ungefär lika mycket, de är gjorda av ungefär samma material av plast, aluminium och trä. Men de viktiga delarna för hållbarheten, de som separerar ett kvalitetsparaply från BVH-paraplyet, de är gjorda med avsevärd sämre kvalitet hos BVH. Så att de ska gå sönder (snabbt). Det är hela poängen.

Vi äger ingen kännedom om företaget som producerar BLUNT-paraply, men för argumentationens skulle låt oss anta att det är ett familjeföretag som funnits länge och som har haft ungefär samma mängd anställda och samma omsättning (uppräknad med nåt årligt index). Den typen av företag upptar en speciell del av företagsvärlden. Men de är inte en del av de företag som genererar de 10%-iga årliga uppgångarna på börsen, anställer människor, ökar lönerna och står för lejondelen av en nations BNP-expansion.
Det gör producenterna och företagen som säljer BVH-paraply. Och BVH-paraplyet fungerar här som paraplybegrepp (no pun intended) för slit-och-släng-produkter.
Dock är det lika viktigt att, förutom dessa uppenbara slit-o-släng-prylar, se att samma incitament finns i stort sätt alla produktionskedjor för vilken produkt som helst. Det är bara mest uppenbart i Billighetsvaruhusets repertoar av varor.
En släkting till författaren av det här stycket, jobbade under hela sitt liv hos en stor känd svensk biltillverkare. Han jobbade i själva tillverkningsprocessen. När jag var i 10-12 års åldern hörde jag hur han diskuterade med sin far om Hållbarhet. De kallade det knappast så vid tillfället men i sammanhanget kallar jag det för Hållbarhet då det som fastnade i diskussionen, och har stannat med mig i alla år då det nästan chockade mig, var att han sa att man kunde bygga bilar som höll i 20 år utan problem och utan att de går sönder. "Men vem skulle köpa nya bilar då?" sa han. Min släkting sa till sin far att man medvetet använde svagare metallkomponenter alternativt plast i ställer för metall i delar på bilen där man kunde valt att använda komponenter av bättre kvalité till en minimal utökad kostnad. I alla fall sett till den kostnad biltillverkaren sen tar för att reparera ett lossnat fäste för avgassystemet eller en trasig hiss för sidorutan eller ett trasigt trottelspjäll i förgasaren.
De sista exemplen kommer från mig och inte min släkting. För vetenskaplig korrekthet skall medges att empirin i detta försök med en(1) mätpunkt saknar både fler dokumenterade diskussioner mellan släktingar samt diskussioner rörande fler bilmärken. En läsare får själv avgöra den vikt och substans man väljer att attributera detta exempel.
Så även produkter som vi skulle lägga i kategorin "kvalitetsprodukter" har, åtminstone högst sannolikt, ett inbyggt fundament av ohållbarhet. Inte lika utpräglat som BVH produkter men det är ändå viktigt i sammanhanget då det lämnar ännu mer utrymme i förbättringspotential i siktet mot global hållbarhet.

Och på grund av att alla de här företagen expanderar och årligen ökar sin omsättning, så gör också de globala ekonomierna det. Pensionerna kan fortsätta betalas ut (med nåt årligt påslag), vägar kan byggas och förbättras, företagen kan anställa fler, sjukhus kan byggas och din lön kan höjas. När lönerna höjs innebär det inte bara att vi kan köpa fler paraplyer, batterier, borrmaskiner och bilar, det medför även att BLUNT kan höja priset på sina paraplyer lite grann och även höja lönerna till sina anställda.

Resonemanget är enkelt men tanken är, som sagt, att alla från och med högstadieålder ska kunna följa med och få en ökad förståelse för denna process.

Det är därför av yttersta vikt att vi förstår det sammanhanget och att en stor del av de företeelser vi tar för givet i vår vardag och den institutionaliserade välfärden som vi förväntar oss (tar för givet även) kommer från det faktum att vi har en global ekonomi som bygger på konsumtion, och en årlig ökande sådan. Även att vi implicit (eller explicit om du är oanständig) accepterar att vi genererar miljontals ton av förbrukade "paraplyer" som till stor del hamnar som skräp i våra världshav.

Om vi ska bryta den cirkeln måste du, jag och vi sannolikt acceptera en nedreglering av samhällsstandarden och våra välfärdsinstitutioner. Men om vi ser framför oss vårt nämnda och långt framtida barnbarn...barnsbarn som föds 2500, kanske det gör det enklare.

VÅR VÄLFÄRD

Läser man många manifest eller partistadgar som skrivs av det som brukar gå under begreppet vänsterorganisationer går det inte att undgå att slås av det populistiska budskapet många har, som 6-timmars arbetsdag, medborgarlön och dylikt. Vi har redan varit inne på hur högerorganisationer, populistiska sådana, ofta använder begrepp och definitioner som bara går att finna under en synonymlista på begreppet oanständighet. Och just det kan man (oftast) kanske inte skylla de rörelser som erkänner sig till en mer vänsterorienterad agenda för. Men lika populistiska är de.

För att knyta an till övriga delar i den här sektionen om kortsiktighet och populismen och hur den börjar slå rot även hos mer traditionella politiska rörelser både åt höger och vänster, vill vi nämna några idéer som är framförda av David Eberhard, överläkare i psykiatri. Han har även haft ett sommar-program i P1 här, vilket vi varmt rekommenderar.
David Eberhard har på ett väldigt pedagogiskt och övertygande sätt framfört tanken att det är vårt samhälle som behöver gå i terapi. I västvärlden, även om han säkerligen talar om Sverige specifikt, beskriver eller binder han samman välståndssamhället och hur vi disponerar vår välfärd till att i stora stycken "curla" befolkningen. Ju rikare samhället och därmed du och jag blir, desto större krav verkar vi också få på att samhället ska finnas till för oss. Och eftersom samhället hela tiden sänker ribban av krav på oss som medborgare, så ock höjer vi ribban för vad vi som medborgare anser att vi har rätt till av samhället.
Det räcker med att lyssna på några vändor av Sveriges Radio's "Ring P1" varje vardagsmorgon för att inse att många människor idag, både har lagt vår nuvarande välfärd som nollnivå och vad de redan självklart kräver, men också att de ställer ytterligare krav på staten och välfärden, ibland på en nivå att man inser att inställningen är samhällsproblematisk och orealistisk.
Du kan läsa mer om David Eberhard på hans egna websajt här.

Skälet till att det här nämns är två.
Först, att det säkerligen kan vara ett av skälen till att det är så många som inte bryr sig om var vår livsstil leder oss, och det är ett problem.
Det andra är att det också kommer bli svårare när man drar sig extra mycket för att möta en en framtidsvision där den ribban mot oss medborgare måste höjas väsentligt. Om vi, NÄR vi, måste ställa om till hållbarhet och minska vår konsumtion och därmed minska den globala handeln och därmed minska på den budget ett land har att spendera på välfärdsincitamenten, blir den inställningen problematisk om många nog håller den, samtidigt som vår demokrati kräver att samma personer ska rösta på den regim som infört reduceringen av välfärden.

Vad skulle då följden bli för ett samhälle som försöker ställa om riktningen på hur vi lever eller tvingas leva?
Det är en mycket bra fråga. Tyvärr går det (eller vi kan det inte i alla fall) inte att svara på exakt. Det blir spekulationer. Det blir också en fråga huruvida mänskligheten inser och bestämmer sig för att göra något åt saken samtidigt eller om just vårt land går i bräschen. Rent krasst, nationalekonomiskt, skulle dock ett land sannolikt tjäna på att gå i bräschen och vara först. Då skulle man fortfarande rida på en global handel som ännu bygger på slit-och-släng mentaliteten och vara helt omställd och färdig med sin samhällsrekonstruktion till hållbarhet och långsiktighet, när resten av världen helt plötsligt har klimatproblematiken upphoppad i knät på dem och är tvungna att ställa om.

En sak som vi vet är dock att många saker säkert kommer bli dyrare, kanske måste bli dyrare. Ingenting får tillåtas att produceras utan att vara hållbart. Det går inte basera en hållbar ekonomi på att tillverka saker av dålig kvalité så att vi ska vara tvungna att kontinuerligt köpa nya.
Invändningen skulle kunna vara att det redan nu inte finns nåt krav på att vi måste köpa de där BVH-paraplyerna eller BVH-batterierna som går sönder väldigt snabbt. Vi kan redan nu välja att köpa de dyrare, mer hållbara kvalitetsvarorna. Men det gör vi inte, är det direkta svaret. Vare sig du köper de billiga för att du inte har råd att köpa ett paraply för 400 kronor eller om du har råd men du ändå köper 19:90- kronors-paraplyet på bensinmacken "för att det är ju så billigt" och samtidigt intalar sig att man sparar pengar, så köper vi/alla alltså de billiga trots att vi kan köpa det som är dyrare och av högre kvalité. Så är det bara av någon anledning.
På de 20-50 åren som kvalitetsparaplyet håller (författaren äger ett ärvt 50 år gammalt paraply som fungerar utmärkt), hinner man köpa i snitt (0,7 per år?) 14 (20år) till 35 (50år) stycken billiga paraplyer, till en summakostnad av 430kr - 1075kr (indexuppräknat). Och samtidigt ligger 14 till 35 stycken trasiga paraplyn och skvalpar i våra världshav.
Och skulle vi helt plötsligt börja köpa hållbart, utan politisk intervention, bra, men vi landar fortfarande i samma situation med en sjunkande global handel och i slutändan ett naggande av våra välfärdsfundament.

Men tydligen är det alltså så vi fungerar. Vi fortsätter köpa de billiga skitparaplyerna. Och om vi är så "dumma" måste det helt enkelt bestämmas att de inte får tillverkas. Punkt slut. Den skeptiske invänder kanske med att säga att det är ett Orwellskt översittarsamhälle som tvingar sina medborgare i en viss riktning eller synsätt. Vi kan inte annat än med viss skamsenhet säga att det ändå måste gå till så. Det är inte bara Narcissistiska politiker eller oanständiga företag som skapar den ohållbara värld vi lever i. Vi måste inse att vi andra också underhåller den. Och vi är uppenbarligen varken öppensinnade eller långsiktiga nog att förstå detta.

Den här tanken om att kvalité och hållbarhet måste i det närmaste grundlagstiftas

Även om frågan som föregick detta stycke angav att vi skulle beskriva vad som händer med (välfärds)samhället vid en total omvälvning av detta, medger vi att det inte går att göra i detalj.
Vad vi vet och har försökt underbygga med resonemanget ovan är att vi med stor sannolikhet kan glömma politiska drömmar som 6-timmars arbetsdag och liknande. Det är i den frågan också okänt om de rörelser som förespråkar dylika utökningar av välfärden inser att det välstånd som överhuvudtaget gör det möjligt att rent budgetmässigt införa 6-timmars arbetsdag, kommer från en kortsiktig och en i grunden ohållbar ekonomi.
Eller med andra ord, och vi använder ordet 'möjligheter' här när allt fler börjar se det som 'rättigheter', men för att alltså omformulera det sista stycket:
alla de 'möjligheter' vi har till medborgaromsorg inbyggda i det vi associerar med våra välfärdsinstitutioner bygger på att det ligger en massa paraplyer i världshaven.

Det är viktigt att poängtera det även för dem som vill bygga ut välfärden. Ska välfärden byggas ut måste landet få in mer statsmedel genom skatter. Ska landet tjäna mer pengar måste vi således tjäna mer pengar. Om vi ska tjäna mer pengar måste vi få högre löner. Ska vi få högre löner måste företagen tjäna mer pengar. Ska företagen tjäna mer pengar måste företagen sälja fler 'paraplyer' – plums.

VÅRT FÖRSVAR


Det är självklart att ett stycke om ett försvar, även som global frågeställning, hör hemma under Kortsiktighet

Vårt syfte är ju att få upp ögonen på de som inte inser de problem vi har för att vi som mänsklighet ska kunna leva och må bra även på lång sikt. I de lösningar vi framfört ingår en marginalisering av de människor som beter sig oanständigt och om det lyckas implementeras på ett anständigt sätt – kommer inga försvar behövas. Nånstans.

Slut för idag, tack för idag.

Kontakt

Skicka oss ett meddelande om du undrar över något.