Vi får anta att uppskattningen på de termer som ingår i Drake's Ekvation är rimliga och väl avvägda mot den
kunskap vi besitter inom de områdena. Med allt kraftfullare teleskop inom alla våglängder och med allt högre
upplösning kan vi se allt längre och allt bättre ut i universum.
Vi kan därmed med stor noggrannhet uppskatta värdena på:
R*
= hur ofta nya stjärnor bildas i vår galax per år
ƒp
= hur många av dessa (stjärnsystem) som har planeter, samt
ne
= antal planeter per sådant system som ligger inom den "beboeliga zonen"
De två faktorerna med absolut mest inbyggd osäkerhet i uppskattningen, förutom
ƒl
(andelen av de planeter som ligger inom den beboeliga zonen
som utvecklar liv)
men vi återkommer till den termen, är
ƒi
(andelen av de planeter som utvecklar liv även evolverar till intelligent liv) samt
L
(den tid som som dylik civilisation stannar 'radio-aktiv' och alltså den tid med vilken civilisationen därmed överhuvudtaget
är upptäckbar)
Varför är inte
ƒl
= andelen av de planeter som
ligger inom den beboeliga zonen som utvecklar liv, också den är behäftad med stor osäkerhet? Det kan den vara. Man tror
dock att liv antingen är extremt ovanligt eller vanligt. Det vill säga att den termen är antingen nära noll(0)
eller 'inte nära noll'. Och gängse konsensus är att man tror på det senare och märk väl att även en andel
av låt oss säga 10-20% (0,1 – 0,2) anses vara en hög andel, eller sannolikhet, för liv att uppkomma på de beboeliga
planeterna.
Man tror att liv, även om det livet stannar som encellig bakterieliknande liv, är relativt vanligt och att den termen då
är klart skiljd från nära noll. Den stora osäkerheten ligger därmed på faktorn som uppskattar utvecklingen till
intelligent liv.
Sen detta ursprungligen skrevs har ytterligare en intressant artikel utkommit om Drake Ekvationen där
ƒl
tas upp på ett nytt sätt. Läs gärna om
den artikeln
här.
Men, även om man relativt konservativt uppskattar de två faktorerna med störst osäkerhet, kommer man fram till ett tal (N) som är
så pass stort att det finns visst fog för att tillsammans med Enrico Fermi utropa just "Var är allihopa?". Mängden N är alltså
så pass många att vi lätt borde upptäcka dessa. Var ligger då felet? Om vänsterledets N är för högt beräknat
måste någon av högerledets faktorer alltså också vara för högt uppskattade, det vill säga antingen
ƒi
, sannolikheten för att liv också blir intelligent eller
L
, hur långt tidsspann den civilisationen är teknologiskt livskraftig.
Vi har redan diskuterat Drake's Ekvation och att den självklart inte får ses som ett exakt mått på antalet ställen i
vår galax som inte bara uppnår medvetande eller intelligens utan även blir teknologiskt avancerade som vi. Drake's ekvation tar
inte ens för givet att det överhuvudtaget finns annat liv förutom vår egen civilisation. Eftersom vi endast har
vår egen civilisation som "mätdata" och egentligen inte en susning om hur vanligt liv är, måste vi så klart beakta
att Drake ekvationen bara är gissningar, kvalitativa sådana, men fortfarande bara gissningar. Vad ekvationen gör är att den
fungerar som ett sätt att lägga frågan på bordet och skapa en debatt kring frågeställningar och sannolikheter
kring, liv, hur, när, var, uppkommer det. Men också hur länge och om det uppnår intelligens.
Drake Ekvationen ses således inte alls om någon heltäckande ekvation och termerna är både ofullständiga och
osäkra och Fysikern Sara Seager har exempelvis föreslagit en modifierad variant som tar hänsyn till andelen planeter som uppvisar
en spektralsignatur av så kallade 'Biogaser'. Det vill säga att man i ett spektra (analys av det ljus som emitteras/reflekteras
från en planet) ser spår av gaser och molekyler som anses vara livsnödvändiga för uppkomsten av liv.
När detta skrivs
pågår snarlik diskussion rörande Venus där man nyligen hittat 'Fosfin' som anses vara resultatet av aktivt organiskt liv.
Varför vi ändå fäster vikt vid ekvationen beror på att termen
L
måste finnas med i vilken modifierad variant av ekvationen som helst som anses vara den "bästa".
Eftersom vi har två faktorer behäftade med den största felmarginalen
ƒi
och
L
, ligger sannolikt felet
i någon av dessa, så
...antingen är intelligent liv väldigt unikt eller
...är sådana civilisationer i snitt helt enkelt inte speciellt långlivade.
Det vill säga den uppskattning vi får på N (som uppenbarligen är för högt) beror på att vi uppskattar att L
är för högt.
Drake uppmanade oss explicit att skapa debatt kring livet och evolutionen av universellt sådant och vi väljer att se det från den
möjliga aspekten eller
risken att vi (det universella livet, vi) i snitt inte lyckas överleva speciellt länge. Följer vi
den tanken finns det alltså en inneboende egenskap för liv att, när det väl uppnår ett visst mått av teknologisk
standard, agerar på ett sätt som är så fundamentalt ohållbart att det relativt snabbt skickar ner sin
civilisation till en samhällsstandard där de inte är längre "radio-aktiva". Och att den egenskapen således är
inneboende i
intelligent och teknologiskt liv, var det än uppstår.
L
är ju inte livslängden mätt i år för en civilisation
eller liv
per-se utan livslängden för hur länge motsvarande civilisation stannar som teknologisk eller 'radio-aktiv'.
Alltså, om det skulle vara så att snittlivslängden för teknologiskt avancerat liv verkar vara universellt lågt innebär
det ju inte per automatik att vi utrotar oss själv. Bara att vi slutar vara 'radio-aktiva'.
Vi hade ju dock en till faktor som var behäftad med stor osäkerhet,
ƒi
=
hur många av de planeter som utvecklar liv även evolverar till intelligent liv. Felet, eller varför vi inte kan upptäcka
spår av intelligent/teknologiskt liv, vilket vi borde om N är korrekt beräknat, kan absolut bero på att den faktorn är
feluppskattad (eller rent krasst, vilken som helst av de ingående termerna kan vara feluppskattad). Det behöver således inte
alls ha något att göra med feluppskattning på hur länge en teknologisk civilisation stannar teknologisk, dvs
L
.
Men ska vi verkligen chans på det?
Om vi verkligen tänker till och analyserar vår omvärld och snabbt slänger en blick på vår historia, känns det
då inte möjligt att vår civilisation faktiskt har utmärkta meriter att kollapsa på eget grepp?
Vi tycker att vi, bara för säkerhets skull, ska beakta att så kan vara fallet. Anta att det sätt vi lever på inte fungerar
för att vi ska kunna fortsätta leva med den standard vi är vana vid.
Den internationellt kände Fysikern Carl Sagan, som sagt för oss 70-talister ihågkommen för sin fantastiska,
både bok och TV-serie
på 80-talet, 'Cosmos', ägnade alltså stor del av sitt liv i beaktande av Drake's term
L
.
Han såg tecken i både vår historia och samtid som fick honom att ta stark ställning
för miljö- och
hållbarhetsfrågor samt
mot vår kärnvapenupprustning och vår enorma arsenal av massförstörelsevapen. Liksom vi,
ville han att vi skulle beakta att just termen
L
är den begränsande faktorn i ekvationen
och att vi därmed skulle börja agera och följa alla kompassnålar som pekar
från en situation som kan leda till
klimatkatastrofer, krig och civilisationskollaps.
ALLA konflikter, ALL upprustning, ALL skövling av regnskogar, ALLA polariseringsideal, ALLA fördomar, ALLT näthat och ALL kortsiktig
pengastinn slit-och-släng konsumtion härrör, i orsakskedjan, från en oanständig persons lättkränkta och
bekräftelsetörstande personlighet och den personens kompensatoriska makt-kompass. Vi andra, anständiga, måste börja stå
upp för anständigheten. Vi måste, innan det är för sent.